Festen ljuder & ciggdoften har lagt sig som ett tjockt täcke.. Hos grannen! Grannarna* i plural - grannen till höger, vars balkong är snett nedanför vår & knökfull med blossande & skrikande tonåringar har fest & spelar bland annat Magnus Uggla. Alla stämmer upp i kör.

Grannen till vänster gillar housemusik och mycket bas. 

Dessa tre ljudkällor möts upp i vårt sovrum & ackompanjemangeras av fyrverkerier. Underbart. 

Jag sitter brevid Abbes säng och hoppas på att han ska somna, men klockan är 23:45 och klockan 24:00 kommä dä smälla! 

Vi får se vart den här aftonen slutar, förmodligen trugandes med bebis som inte vill slappna av och en pappa till denne sovandes i vårt gästrum. 

Det unnar vi honom! 

Jo ni vänner, gott slut & gott nytt år.

Imorgon kommer (som Blues sa) en ny tid, en ny strid. 

Abbe med sin skrytfilt från farmor & lille nattlampan. 

På det kom "efterskalvet" som ingen jävel berättat om. Det är ett kapitel för sig.. Huga!

Till att börja med vill jag ge tidernas saftigaste känga till BB, jag är fortfarande upprörd gällande det obefintliga stöd jag upplevde gällande amning och de problem som kom med detta. 

Bortsett från amningsbiten så har det varit helt otroligt bra, både på förlossningen & bb på Sundsvalls annars så hårt kritiserade sjukhus. 

André har fått återberätta hela förlossningen i små avsnitt för att jag ska fatta vad vi varit med om. Det hela tog 22 timmar och the grand finale vart ett akut kejsarsnitt. Inte illa pinkat för en trähäst!

Allt startade med dunder och brak vid sjutiden på lördag morgon, medan vi klockade värkar här hemma så fick André ömsom äta frukost och ömsom inte, beroende på om jag hade en värk eller inte.

Vid 10 på morgonen åkte vi in, Andre, den %*£@&!! fick totalt järnsläpp och tog längsta möjliga väg till förlossningen. I efterhand försvarar han sig med "det är ju en genväg om man bor i Granloholm". 

Väl på förlossningen hade jag mest bara ont, kroppen hade inte kickat igång alls och eftersom jag inte börjat öppna mig så ville de att vi skulle åka hem med några värktabletter och sömnpiller. Nere i P-huset vände vi igen, kunde fan inte sitta i bilen. Upp igen! 

11:00 "Hej, jag har ont och kan inte åka hem!" Då fick vi ta med tabletterna och gå till parienthotellet där jag "kunde vila & ta en dusch",

Och tjena, vart helt borta av tabletterna, sprang omkring drogad & naken inne på rummet, varje gång jag la mig för att vila va jag tvungen att gå och duscha för då kom nästa värk. Efter två ynka timmar märkte André att jag börjat blöda så han ringde förlossningen och de kom och hämtade mig i rullstol. 

14:00 skrivs in på förlossningen eftersom jag var 7 cm öppen. 

Minns inte ett skit härifrån och fram tills jag fick EDA.

Kvällskvisten uppskattningsvis någon gång mellan 20-22 får jag EDA. 

Är då (och har varit läääänge) öppen 9 cm, får epiduralen för att kunna vila och samla kraft inför den sista centimetern.

Står, går, kissar på mig, får varm sockerdricka, övertalar André gång på gång om att jag bajsat på mig, står på knä, andas lustgas som en motherfucker och tillslut är klockan 02:45 lördag morgon. 

Jag har krystat i flera timmar. Sista 45 minutrarna hade jag hjälp av egna krystvärkar. Då läkaren kom in för andra gången och sa "han sitter fortfarande för långt upp för en klocka" så det är antingen att kämpa vidare eller så blir det snitt. 

Tvekade inte en sekund - snitta mig - från alla håll och kanter - jag orkar inte mer! 

Även fast barnmorskan berättat att en lintott va påväg ut så kom han inte. Tjurskalle som sin mor satte han huvet på tvären och fastnade i kanalen. 

När det beslutades om snitt så var det "för närvarande många som snittas hos oss, du har plats ett i kön... "

Fullt upp med andra ord! Vi fick vänta ca 2 timmar på vår tur, så där låg jag med krystvärkar och höll emot. 

Inte bara roligt!

Klockan 05:06 kom han, Erik Abbe Granzell. 55 cm lång och 4350 gram tung. Tur han fastna känner jag!! 

Eftersom grabben var delvis påväg ut den vanliga vägen så vart se tvungna att vänligen hänvisa Abbe tillbaka till hans tidigare hemviste. Detta gjordes med bestämd hand, genom min vagina. 

Även om jag var totalbedövad från bröstkorgen o ner så kände jag att "det här gör nog ont de!" Lite som ömmandet när man slagit härligheten på en pojkcykel. 

Så, jag som varit svinigt rädd hann med bägge typerna av förlossning. På BB sa läkaren att min kropp kommer att minnas att jag fött barn vaginalt, det var bra "till nästa gång". Nästa gång? 

Tur hela förloppet är en enda minneslucka, det innebär att Abbe kanske inte blir ett bortskämt ensambarn. 

Efterskalvet tar vi i ett alldeles eget uppmuntrande inlägg! 

Tack för mig & min skrikande, men nu sovande, fina lilla prins! 

Idag är det fjärde November.

Beräknad BF var 1 November.

Jag väntar alltså på övertid och än så länge visar pysen inga tendenser på att vilja komma ut. 

Det börjar bli tröttsamt på riktigt!

Är iallafall glad över att André har varit ledig idag. Vi har tagit det lugnt, han har tvättat till morgonen och därefter åkte vi  ut till Birsta för att uträtta några ärenden.

Nu har vi handdukar till skötbordet, brandvarnare & mat i kylen.

Det betyder att jag kan slappna av nån dag till utan måsten. 

Dessutom fick jag ett ryck här på kvällskvisten - trotsade foglossningar och bakade Nutellakakor. 

Hoppas pappan gillar dem för frysen är full. 

Kom nu bebis! Vi längtar efter dig! 

, 

Sitter fast i en kropp som är smärtande, stor och otymplig.

Jag känner mig så oerhört ful och skäms inför min sambo.

Min fina sambo som berättar för mig att han är tacksam för att jag går igenom det här för oss.

Han som säger att jag är fin för att jag är gravid och bär på vårt barn.

Att gå upp 36 kilo är ingen dans på rosor. 

Att inte kunna ta på sig strumporna själv är inte heller så kul.

Att gråta i ren frustration hör till varje dag nu..

Jag kan inte sitta, stå eller ligga på något sätt som inte gör ont.

Idag är 1 November, graviditeten är fullgången men vart är bebis??

Nämeeeen - i magen! Uuuuuh. Kom ut. Kom ut. Kom ut.

Trodde inte att det skulle kännas såhär.. Känner mig förstörd. Både fysiskt & psykiskt. 

 

Jag tänker att jag ska delge några reflektioner och upptäckter jag hunnit stöta på under mina hittills 8 långa månader som gravid. Visst finns ett uns av humor i sammanställningen men mest skriver jag den för att jag själv önskat att jag "stött på den" innan detta bar iväg. 

Det kan finnas en del självutlämnade information här men jag tänker att de sex unika läsarna jag har per dag kan stå ut.

 

Nu kör vi igång klagosången!

 

• Svettningarna, alltså - de liknar ingenting. Jag blir genomblöt av att resa mig ur soffan. Om det var hormonellt från början så är det då ingenting som blir bättre när man går upp 30 kg.
  
  
• Vristerna, ovansidan fötterna och tårna. SVULLNAST någonsin. Har haft så mycket vätska i fötterna att det varit omöjligt att ha på sig vettiga skor, framförallt i sommar. Har tagit alla tillfällen som funnits att svalka fötterna - helst inne i kylrummet på COOP Forum. Aaaaah. För att inte tala om fotsvetten och hur ont det faktiskt gör i fötterna. Den där vätskan som man samlar på sig tar vägen genom huden ut. Tårna är så svullna att det blir supertätt mellan dem. Fuktigt och tätt - en dag på jobbet liksom. Där måste man ha skor.. Tappar skinn mellan tårna, som jag inte når att tvätta/knåpa bort själv. André tvättar mina svettiga fötter varje dag efter jobbet. Det är kärlek det!
  
  
• Fogar/Foglossning. Ja, det är när kroppen banar väg för bebis ut genom könet. Det gör ont men för mig har det inte varit/ är det inte outhärdligt. Det gör mest ont när man varit aktiv. Speciellt om man har fötterna i golvet och rör överkroppen. Tex skura golvet eller dammsuga. Då får man känna att man lever, men främst efteråt. Jag har fått hjälp med vattengymnastik på remiss för mina fogar. Det är skönt för ju tyngre jag blir desto värre blir smärtan när jag går, står, reser mig upp, ligger och så vidare. 
  Vattengymnastiken är ett kapitel för sig men den är väldigt skön eftersom man får lov att bli tyngdlös och det är fantastiskt! Förövrigt så är vattengymnastiken ledd av en kvinna med VÄRLDENS STÖRSTA SNUS och till tidernas sämsta "svenska klassiker" som Herreys "gyllene skor", Martin Stenmarks "las Vegas", Sanna Nielsen "Empty room" och Jill Jonssons "kärleken är". Inför varje tillfälle tänker jag att jag inte ska bli irrirterad men jag stör mig så fantastiskt mycket på skitmusiken att jag nästan trillar av pinn. KAN MÄNNISKAN INTRESSERA SIG för lite variation? Ska jag erbjuda mig att sätta ihop en slinga åt henne? Hon vet när hon ska byta "rörelse" bara av tonsättningen på musiken och dess exakta riff/stick/vers. Skjut mig. MEN, bortsett från att musiken är totalt världelös så är det ritkigt fint med vattengympa. Känner mig mjuk och smidig efteråt.

• Halsbrännan från helvetet, vem berättade om den? Eller var det någon som nämde att magmunnen skulle vara vidöppen? Om jag haft små problem med halsbränna tidigare så har det varit en dans på rosor före graviditeten.
  Det som händer när jag ligger ner är att jag vaknar av att jag får en svallvåg av magsyra upp i munnen. Ni vet det där man känner på slutet när man kräks eller om man kräks på tom mage. Det där allra suraste som man vill "harkla" bort. Bara det att det går inte att harkla bort de här för varje gång man "harklar" sig kommer små sippar av ny saft. Och när man vaknar till av kväljningen mitt i natten och ska försöka skynda sig "upp" i sängen så blir man snabbt påmind om att man inte längre behärskar snabba rörelser så reaktionen är förgäves. Det är bara att börja svälja och ropa på sin sambo i panik. VATTEN - FORT. 
  Tänk när André gav mig ramlösa citron i bara farten - GOTT! Det var just inte surt i käften/halsen innan.... 
  
  
• Viktuppgången - ja den hade ingen behövt skriva om i en lista. Den förstår man ju komma skall vilket som. Det någon hade behövt skriva, även till en hårdhudad människa som mig skulle kunna vara - Gardera dig kvinna! Kommentarerna kommer att stå som spön i backen. När jag var i fjärde månaden sa en kollega "Så stor som du är nu var jag inte ens i åttonde månaden". OKEJ ?  Det fina med en arbetsplats med +300 pers är att folk jag aldrig någonsin pratat med tidigare tar sig friheten att berätta att jag minsann växer åt alla håll och kanter. Som att det är något som undgår mig?
  
  
• Kläder, det är ett kapitel i sig själv bara det. Speciellt om man, som jag gått upp över 25 kilo redan i 7 månaden. Sommaren har varit hanterlig, även om jag sett ut som ett träsktroll med ett tält på kroppen så har det iallafall gått att hitta kläder. Trikåklänningar i olika längder går att få på sig, med en scarf eller sjal som accessoar. Värre är det nu mot hösten, eftersom allt sitter som skit - mammaplagg eller inte - så kan man inte beställa kläder på nätet utan vill helst prova. I Sundsvall finns H&M. Ja, detta innebär att jag har ca 6 t-shirtar i svart, olika långa ärmar och ett par byxor som jag använder. Det finns bara ett par mamajeans med mudd under magen. De med mudd över magen blir för trånga. Majoriteten av tröjutbudet ser ut som något min mamma inte ens skulle ha på sig!! Blomtryck! VEM FAN har det? Varje morgon skulle jag kunna börja grina. Jag har ingenting att ha på mig. Sen att jag känner mig fulast i världen är en annan sak men när man faktiskt SER ful ut också - då är man inte lika kaxig längre.
  Stödstrumporna är en klass för sig men på ritkigt - inverstera i dessa. Och ha dem på sidan av sängen så man får på sig dem innan man sätter fötterna i golvet. haha. Ja, det är lättare sagt än gjort men man lär sig säla lagom i sängen för att få på sig dom! 
  
  
• Sendragen - varje gång jag sträcker på mig - sådär som man vill göra när man är nyvaken för att det är så skönt - så måste jag snabbt som fan avvärja ett sendrag. Detta händer i princip varje natt. Jag har inte fått sendrag än - peppar peppar!! Men jag vaknar och skriker till för att jag nästan får ett sendrag, skyndar mig att röra fot och tår. Ibland ställer jag foten i golvet. Ah, förbered er. Det är inte tvärskönt!
  
  
• Kisspaus, varje natt i 280 dygn. Att inte ha sovit en enda hel natt sedan jag plussade på stickan är en annan sak. Ibland promenerar jag i dvala till toaletten, ibland så kostar mig avbrottet nån timme vaken i sängen mitt i natten. Det hör väl till att sömnen ska rubbas. Men som tur är, det är knappt så jag vågar skriva det så "sover bebis" vidare de flesta nätter så då kan jag också somna om. Men ibland så har jag en krabat som sparkar mig i revbenen eller sidan så jag inte kan somna om. 
  
  
• Grinandet - allt detta bölande. André har tillochmed frågat mig "Elin! Varför grinar du nu?". Hur taskigt den frågan än låter så har han all befogenhet att ställa den. Sist jag grinade så var vi stressade på morgonen och jag kunde inte hitta min tröja. Typ den enda som jag känner mig bekväm i. Det finns en logisk förklaring till allt grinande och det mesta kan sammanfattas med "många bäckar små" för min del. Jag trivs inte i min kropp, som gravid, det är tungt, jag känner mig ful, är trött och så vidare. Det krävs så lite och min förmåga att lösa problem och hantera motgångar är minimal. Då grinar man lätt. Som när man va barn, hulkandes. 
  
  
• Förmågan att hålla sig när man blir kissnödig och barnet trycker på inuti är minimal. Knip. Knip. Knip.
  Och stå gärna i duschen när du ska nysa - om du har möjlighet....
  
  
• Järnbrist - hård i magen och hemorrojder.
  Ja, när man har brist på järn måste man äta tillskott. Detta gör en hård(are) i magen, detta är naturligtvis individuellt men det bidrar till hård mage. Detta innebär att när du ska gå på toaletten så får du kämpa lite extra. Så pass mycket extra att den där insidan tarm följer med till utsidan. Och stannar där. Förhoppningsvis inte föralltid även om den lilla tanken slagit mig. Dessa små "ådror" eller vad man ska kalla dem är osköna och gör att det blir svårare och svårare att gå på toaletten. Det gör ont - så är det.
  BM säger att det inte varar för evigt, jag sätter min tilltro till detta och låter det bero. 
  
  
• Familjeliv och andra forum. Läs inte. Herre gud! Att sortera agn från vete är svårare än att lita på sin egen magkänsla. Jag läser på sjukvårdsrådgivningen och tänker med sund förnuft. Äter sushi trots att folk häpnas. Tar en skiva salami då och då. Äter i princip allt förutom insjöfisk och mögelost. Det verkar gå bra, inte magsjuka. Har inte varit förkyld eller nått åt det hållet. 
  
  
• En annan sak är att alla inte uppfattar sina graviditeter på samma sätt. Så om du är en av dem som har det bra, inga problem, samma kläder hela gravidteten, inget illamående och så jävla vidare. HÅLL DET FÖR DIG SJÄLV DÅ. Eller mata åtminstone inte andra med dina uppfattningar. Du har haft det bra, det är inget någon missunnar dig men du måste förstå att ingen som mår dåligt vill höra om hur bra du haft det. Det är inte till någon som helst tröst. Sen kan man inte vara åt andra hållet heller.. Typ "vänta du bara" menatliteten. Nejmen alla är vi olika, ska kvinnor snacka graviditeter så måste vi vara lyhörda inför varandras olikheter. Så är det. Och framförallt så måste det vara okej att inte tycka, känna och uppfatta sina graviditeter som gåvor. 
  
  
• Många säger "det här hände mig (snitt/klocka/osv) och det värsta var"...
  Om man är förstföderska så vill man inte veta någonting om andras uppfattningar om vad det "värsta var". Jag skiter i vad ditt värsta var - det kanske blir mitt bästa?
  Känn av personen du pratar om - vad är denne rädd för? Kanske har du något vettigt att dela med dig av som kan vara relevant i sammanhanget?? Om du har det - testa "Jag vart snittad akut och det bästa var.." Vad som helst som är positivt laddad är bättre än motsatsen!

Jag har tappat allt som var jag, hela min kropp är förändrad och då bara till det sämre. Mitt psykle har hängt med nedåt mot rock-bottom men det betyder inte att jag inte vill ha barn. Det betyder bara att jag helst av allt sluppit bära barn. Jag har en människa i min mage som vi snart ska få träffa. En person - ett liv som vuxit i mig, på min, min sambos och vårt gemensamma livs bekostnad. Det är inte gratis att vara gravid men jag har mina aningar om att det är värt det. Trots den långa listan ovanför.

Hur än det är så är man någorlunda positiv mitt i allt det jobbiga - hur konstigt det än låter.

Ps, det är inte skönt när bebis sparkar/rör sig i magen, det gör stundtals ont och är rätt så obehgligt. MEN - häftigt. 

 

 

Jag är 28 år, har en bebis i magen och en fin sambo som snart är pappa till mitt barn. 

Det där magiska - en pappa. 

 

Jag är helt övertygad om att André kommer bli den bästa av pappor. Den där finaste sorten som alltid kommer att finnas där. En såndär lite introvert pappa som aldrig säger "Jag älskar dig" men som man alltid vet känner så. Eller så blir han jätteduktig att säga det till sitt barn. Oavsett är bägge minst lika bra. Det är inte att man säger det utan att det känns. 

 

André är så fantastiskt ödmjuk och varm, det finns ingen som honom, åtminstone inte som jag mött tidigare. 

Han dras med dåligt samvete i situationer där man önskar att han skulle säga ifrån, han yppar aldrig ett ont ord om någon och är så väldigt sällan arg. Han tystnar hellre än att ta en diskussion. Jag kan nog inte ens föreställa mig alla de gånger han borde blivit arg på mig men bitit ihop istället. Bara de gånger jag märker det är tillräckligt många för att jag ska se så tydligt att måttet är rågat. 

 

Vi har våra olikheter, det ska gudarna veta. Men, vad vore vi för par om vi inte kompletterade varandra. 

Han är strulig och jag är strukturerad.

Han är lat och jag är en arbetsmyra.

Han vilar först och jag vilar sen.

Han är underbar och allt jag någonsin önskat mig. Det förstår jag ju. 

 

Nu ska vi bli tre, lite av allt det där lugna, harmoniska och min starka vilja och oförmåga att vänta. 
Vad som än händer, i varje misslyckande jag kan tänkas ställa till med så vet jag att André finns där och är tryggheten själv. Precis det ett barn behöver. 

 

André, jag älskar dig, är och förblir oerhört tacksam att du är precis som du är. Även de gånger vi inte kommer överrens så är du den bästa för mig.

 

 

 

Det här med illamående.. Och dofter... Och smaker..
Och orutinen.

Jag började må illa direkt efter att jag fått bekräftat att vi skulle bli tre. Jag kräktes hipp som happ, när som helst och utan speciell förvarning.
Som tur är har jag inget större problem med att kräkas och mådde inte konstant jätte illa heller MEN faktum kvarstår - det är inte trevligt att må illa.

Illamående kom lite hipp som happ - i tid och otid. Allra helst på förmiddagen på jobbet. Jag kunde lungt och sansat gå till WC och kasta upp men det var ju inte supertrevligt!

Man kräks och mår illa, vill inte äta eller VILL ÄTA ALLT när man väl blir hungrig då illamåendet släpper efter. Jag rekomenderar att äta vad som helst, bara man äter. Sen är det givetvis olika för hur mycket man kräks, vad som får en att må illa vs må lite bättre.

Som i alla andra fall - whatever floats your boat.
Och lyssna inte på alla andras tips. Ät det du får i dig, kanske kan det vara bra att inte få blodsockerfall under tiden du mår som mest illa - jag tänker att det kanske blir "dubbelåligt"?

Det bästa för mig var att jag äntligen började att äta frukost, det har jag fortsatt med och kommer att göra. Att få i mig riktigt på morgonen gör att jag orkar lite bättre under dagen.

Tröttheten de första 12 veckorna var bedövande, den hänger kvar fast i en mildare grad. Jag hade kunna somnat sittande - stående - vart och när som helst. Jag är fortfarande trött eftersom jag lever precis så som jag gjorde innan bara det att energin ska gå åt en till människa nu.

Man kräks - det är lame - försök bara hitta det som fungerar för dig.
Kanske är det en påse polly vid sängkanten eller havregrynsgröt på kvällskvisten?

Hej alla googlande förstföderskor! 

 

Det här är mina tankar, som jag önskar att fler än mina allra närmsta vänner lät mig tänka om att vara gravid.

De tankarna som besvaras med "NEJMEN SÅ FÅR DU INTE TÄNKA/TYCKA/KÄNNA". Jo men tänk att det får jag - det får man!

 

Jag är gravid, väntar vårt och mitt första barn i Novemver. Jag längtar jättemycket efter att krabaten ska kika ut så vi får se att detta är mödan värt. 

Tanken med mina inlägg är inte att skrämma någon - tvärt om! Jag tänker att jag berättar bara sånt jag inte visste skulle hända och kännas. Till er som läser - alla är verkligen olika. Ingen graviditet är den andra lik, min är nog ganska bra men jag tycker ändå inte om att vara gravid. (Så får man inte skriva om allt ska vara korrekt!).

Och att allas graviditeter är olika måste få vara okej! Jag missunnar ingen att ha haft en "lättsam" graviditet men samtidigt vill jag PRÄNTA in i huvet på dem som förespråkar den rosa graviditetsbubblan  - alla är för fan inte där bara för att DU var det. Punkt. 

 

Det jag menar med kommande inlägg har ingenting med min längtan efter barnet att göra.

Bara för att jag tycker att det är jobbigt, tungt och tråkigt att vara gravid så betyder inte det att mitt inte slår dubbla slag av glädje så fort jag känner barnets sparkar eller att jag inte menar varje ord i "Älskling, jag längtar efter vår bäbis" som min sambo får höra i princip varje dag.

 

Ja, vi får se hur vi går vidare med den här följetången. Jag skriver vi, för vi är två framför tangetbordet nu.
Och även om pysens tankar inte styr mina fingrar så styr h*n hela min tillvaro så nog är vi två alltid.

 

På återseende!