Festen ljuder & ciggdoften har lagt sig som ett tjockt täcke.. Hos grannen! Grannarna* i plural - grannen till höger, vars balkong är snett nedanför vår & knökfull med blossande & skrikande tonåringar har fest & spelar bland annat Magnus Uggla. Alla stämmer upp i kör.

Grannen till vänster gillar housemusik och mycket bas. 

Dessa tre ljudkällor möts upp i vårt sovrum & ackompanjemangeras av fyrverkerier. Underbart. 

Jag sitter brevid Abbes säng och hoppas på att han ska somna, men klockan är 23:45 och klockan 24:00 kommä dä smälla! 

Vi får se vart den här aftonen slutar, förmodligen trugandes med bebis som inte vill slappna av och en pappa till denne sovandes i vårt gästrum. 

Det unnar vi honom! 

Jo ni vänner, gott slut & gott nytt år.

Imorgon kommer (som Blues sa) en ny tid, en ny strid. 

Abbe med sin skrytfilt från farmor & lille nattlampan. 

På det kom "efterskalvet" som ingen jävel berättat om. Det är ett kapitel för sig.. Huga!

Till att börja med vill jag ge tidernas saftigaste känga till BB, jag är fortfarande upprörd gällande det obefintliga stöd jag upplevde gällande amning och de problem som kom med detta. 

Bortsett från amningsbiten så har det varit helt otroligt bra, både på förlossningen & bb på Sundsvalls annars så hårt kritiserade sjukhus. 

André har fått återberätta hela förlossningen i små avsnitt för att jag ska fatta vad vi varit med om. Det hela tog 22 timmar och the grand finale vart ett akut kejsarsnitt. Inte illa pinkat för en trähäst!

Allt startade med dunder och brak vid sjutiden på lördag morgon, medan vi klockade värkar här hemma så fick André ömsom äta frukost och ömsom inte, beroende på om jag hade en värk eller inte.

Vid 10 på morgonen åkte vi in, Andre, den %*£@&!! fick totalt järnsläpp och tog längsta möjliga väg till förlossningen. I efterhand försvarar han sig med "det är ju en genväg om man bor i Granloholm". 

Väl på förlossningen hade jag mest bara ont, kroppen hade inte kickat igång alls och eftersom jag inte börjat öppna mig så ville de att vi skulle åka hem med några värktabletter och sömnpiller. Nere i P-huset vände vi igen, kunde fan inte sitta i bilen. Upp igen! 

11:00 "Hej, jag har ont och kan inte åka hem!" Då fick vi ta med tabletterna och gå till parienthotellet där jag "kunde vila & ta en dusch",

Och tjena, vart helt borta av tabletterna, sprang omkring drogad & naken inne på rummet, varje gång jag la mig för att vila va jag tvungen att gå och duscha för då kom nästa värk. Efter två ynka timmar märkte André att jag börjat blöda så han ringde förlossningen och de kom och hämtade mig i rullstol. 

14:00 skrivs in på förlossningen eftersom jag var 7 cm öppen. 

Minns inte ett skit härifrån och fram tills jag fick EDA.

Kvällskvisten uppskattningsvis någon gång mellan 20-22 får jag EDA. 

Är då (och har varit läääänge) öppen 9 cm, får epiduralen för att kunna vila och samla kraft inför den sista centimetern.

Står, går, kissar på mig, får varm sockerdricka, övertalar André gång på gång om att jag bajsat på mig, står på knä, andas lustgas som en motherfucker och tillslut är klockan 02:45 lördag morgon. 

Jag har krystat i flera timmar. Sista 45 minutrarna hade jag hjälp av egna krystvärkar. Då läkaren kom in för andra gången och sa "han sitter fortfarande för långt upp för en klocka" så det är antingen att kämpa vidare eller så blir det snitt. 

Tvekade inte en sekund - snitta mig - från alla håll och kanter - jag orkar inte mer! 

Även fast barnmorskan berättat att en lintott va påväg ut så kom han inte. Tjurskalle som sin mor satte han huvet på tvären och fastnade i kanalen. 

När det beslutades om snitt så var det "för närvarande många som snittas hos oss, du har plats ett i kön... "

Fullt upp med andra ord! Vi fick vänta ca 2 timmar på vår tur, så där låg jag med krystvärkar och höll emot. 

Inte bara roligt!

Klockan 05:06 kom han, Erik Abbe Granzell. 55 cm lång och 4350 gram tung. Tur han fastna känner jag!! 

Eftersom grabben var delvis påväg ut den vanliga vägen så vart se tvungna att vänligen hänvisa Abbe tillbaka till hans tidigare hemviste. Detta gjordes med bestämd hand, genom min vagina. 

Även om jag var totalbedövad från bröstkorgen o ner så kände jag att "det här gör nog ont de!" Lite som ömmandet när man slagit härligheten på en pojkcykel. 

Så, jag som varit svinigt rädd hann med bägge typerna av förlossning. På BB sa läkaren att min kropp kommer att minnas att jag fött barn vaginalt, det var bra "till nästa gång". Nästa gång? 

Tur hela förloppet är en enda minneslucka, det innebär att Abbe kanske inte blir ett bortskämt ensambarn. 

Efterskalvet tar vi i ett alldeles eget uppmuntrande inlägg! 

Tack för mig & min skrikande, men nu sovande, fina lilla prins!