...vill jag att du ska veta att jag minns hur vi åkte snowracer ända ner till Granån.

Innan du dör vill jag att du ska veta att jag kommer ihåg hur du visade mig Förgätmigej i diket vid Hussborg.

Innan du dör vill jag att du ska veta att ingen gör bullar som du. 

Innan du dör försöker jag berätta hur mycket glädje du givit mig.

Hur mycket du lärt mig om min tjurighet, mitt värde och om livet.

När du går vill jag att du ska ta med dig att jag alltid känt mig älskad av dig. Att du varit mer än jag någonsin kunnat önska mig. 

Du måste veta att jag blivit den jag är med dig i ryggen. Du har varit en trygg punkt, du har alltid stöttat och funnits där när jag kommit med svansen mellan benen. 

Jag högaktar dig i den milda grad att jag inte vet hur det ska vara möjligt att fortsätta leva utan dig. Hur gör jag? Hur ska jag kunna andas när du inte längre finns?

Vem ska berätta för mig att "det förstår jag väl att jag inte kan..." Hur ska jag leva utan dina "det måste du väl begripa"? 

Hur ska jag kunna öppna mina ögon när jag inte längre kan se dig? 

Jag vill bara berätta för dig att jag älskar dig. Att du är den bästa av alla människor jag vet!

Jag börjar förstå att du inte kommer finnas för evigt och det gör mig så ledsen.

Jag hoppas att när dagen kommer, om en evighet till, att mina lyckliga minnen av dig kommer att överväga sorgen och saknaden. 

Jag hoppas att du lämnar mig utan oro, att du vet att jag kommer klara mig själv. Att det vart människa av mig med. 

Jag önskar att du fick finnas för alltid, med mig. Och säga att du ska koka ett ägg, hämta posten och fråga mig "nått nytt". 

#metoo-kampanjen kan knappast gått någon obemärkt förbi vid detta laget så jag tänkte att det har kommit till min tur att dela med mig lite.

Min stad.  Här finns stora arbetsgivare med många anställda, män som kvinnor. 

Såg en glimt av en artikel rörande min egen arbetsgivare, vet inte så mycket mer än det som framgått i artikeln och det jag kunnat finna av värde på Flashback. Viktigt, oavsett vad man läser så gäller det att sålla agn från vete. Vad är värt att snappa upp, kan man analysera det vidare?

Vad som framgår är givet och ska icke förringas på något sätt, det är av stor betydelse, oavsett berättelse under taggen MeToo så är sanningen den att kvinnor inte ljuger om övergrepp. 

Det är liksom dubbel bestraffning ändå, om kvinnan är tyst så får hon gå vidare med skammen av att blivit utsatt. Om hon är modig och står upp för sin berättelse får hon stånga sig blodig för att bli trodd och kämpa för sin upprättelse.

Det finns sexistiska män, medvetna eller icke medvetna på alla arbetsplatser där det finns män. Kvinnor som får stå ut med att få höra på personalfesten att hon är sexig, trots att hon aldrig bett om att få höra detta. Och om hon försöker undvika det obekväma ämnet så hävdar mannen (givetvis en man i maktposition) att denne har RÄTT att uttrycka vad han känner. 

Så nästa lönedialog kanske hon ska dra upp samtalsämnet igen och fråga om sexigheten bjuder upp nån hundring till? 

I en annan del av stan finns en chef som inte har några gränser, han tycks vara helt psykotisk och en kvinnohatare av rang. Han skriker ut sina aggressioner mot kollegor, är bannlyst på bemanningsföretag då han är en undermålig person, har osakliga argument i alla situationer, han vänder motargument till personangrepp och inte minst försöker han med alla medel att trycka ner människor i sin omgivning. 

Det största problemet är ändå hans arbetsgivare som låter hans beteende fortgå, trots att hans kollegor påtalar detta för dess gemensamme chef. Han har tillochmed blivit uthängd personligen under MeToo-kampanjen. Detta kom hans arbetsgivare tillkänna men fjuttiga åtgärder har vidtagits. Så att, om någon som läser detta och funderar på att söka nytt jobb så grotta lite i vilken chef du får, referenser är bra, inte bara för dig som sökande.. 

Listan kan göras oändlig när det kommer till #metoo och just män i yrkeslivet och hur det påverkar kvinnor. 

Hur män i chefspositioner har sex med kollegor som vi övriga ska känna som jämlika i relationen chef-medarbetare. 

Hur saker ska hemlighållas på storarbetsplatser så männen kan gå hem till sina familjer och leva som vanligt.  

Hur manliga kollegor tar sig friheter att kommentera kvinnornas kroppar, ta på kvinnor eller föreslå skamliga saker så fort alkohol är inbladat. 

Behöver jag fortsätta?

Detta är tragiskt nog inget unikt för mig, mina kvinnliga bekanta eller samkönade kollegor. 

Vi är skyldiga varandra att hålla denna kampanjen levande, vi måste kämpa för en förändring. Att kämpa är inget vi är ovana, vi bara fortsätter men ny kraft och en lite starkare glöd!