Livet med en treåring. Undrar hur många artiklar, böcker, varningstexter, frågor och rop på hjälp som har tillkommit som en direkt följd av treårstrotsen. 

Här snackar vi spaltmetrar. 

Nu kallas den inte trots längre, nu heter det "självständighetsperiod". Pedagogiskt och positivt klingande så att varje förälder ska få mer förståelse för sina galningar till avkommor. 

Jag kan räkna på en hand alla de utbrott min son fått då jag själv INTE velat lägga mig och grina som en blöt fläck på golvet. 

Sedan hans lillasyster kom så har saker och ting eskalerat, jag förstår att det blir otroligt mycket för honom då en ny familjemedlem dyker upp och inte nog med det - han ska in i självständighetsperioden också! 

Han är inte bara världens roligaste unge mellan varven han är också världens argaste. 

Det är liksom bara höga berg och djupa dalar. Men när det varit skarpt läge, om lillasyrran varit sjuk, skrikit eller något annat krisigt så ställer han upp med sin bästa sida. Ger napp, leksak eller bara håller sig i skinnet. Helt otroligt! 

Kanske är det just de fina sidorna som gör att man blir gråhårig av motsatsen? 

Han har också fått någon typ av separationsångest, kanske mörkrädsla men är väldigt mammig. På natten så har det hänt att han följer med mig ut till köket när jag ska slänga ihop en flaska till hans lillasyster som ligger brevid honom i sängen. 

Det är OTROLIGT mycket känslor och som tur är har han alltid haft talet med sig. Och en utmanande mamma som beskriver hur det känns att vara glad, arg, ledsen osv. Så att han lär sig att känna igen. 

Han beskrev det som att han blir rädd när jag går & att han är vilse. Vilse. Vilket beskrivande ord. 

Han har också sagt att det är läskigt när jag skriker och blir arg. Och jag känner när han är glad och tacksam för då säger han "jag älskar dig mamma". 

Jag vet liksom innan han säger det att det ska komma eftersom han är glad, till freds, sedd och vi haft en rolig eller trevlig stund. 

Som på bilderna nedanför, då han fick äta sin middag med fingrarna vid diskbänken. I kockkläder. Jag sa ja vid första frågan, vad kan gå fel? Ingenting. 

Så där stod vi, jag påtade på och han åt mat. All mat dessutom. Sen diskade han över hela köket. Det är ju bara vatten och ibland måste man säga ja också. Det bara är så och då blir det som minst friktion. 

Nu fyller han hela tre år, tre av de mest påfrestande och underbara åren av mitt liv. 

Jag kommer aldrig någonsin glömma hur ut och in jag var den första tiden med Abbe och skillnaden vid barn nr 2.

Jag är tacksam för att han är frisk, glad och så rolig. Att han tycker om musik och dansar med mig i köket. Att han är en klippa på att städa och plocka upp efter sig. Jag är stolt över att han vågar och är modig, testar nytt och kan vara mjuk & go.

Jag hoppas att han definieras som ett tryggt barn och en snäll vän. 

Han är och förblir mannen i mitt liv. 

Erik Abbe. 

Grattis på treårsdagen älskade unge!