...vill jag att du ska veta att jag minns hur vi åkte snowracer ända ner till Granån.

Innan du dör vill jag att du ska veta att jag kommer ihåg hur du visade mig Förgätmigej i diket vid Hussborg.

Innan du dör vill jag att du ska veta att ingen gör bullar som du. 

Innan du dör försöker jag berätta hur mycket glädje du givit mig.

Hur mycket du lärt mig om min tjurighet, mitt värde och om livet.

När du går vill jag att du ska ta med dig att jag alltid känt mig älskad av dig. Att du varit mer än jag någonsin kunnat önska mig. 

Du måste veta att jag blivit den jag är med dig i ryggen. Du har varit en trygg punkt, du har alltid stöttat och funnits där när jag kommit med svansen mellan benen. 

Jag högaktar dig i den milda grad att jag inte vet hur det ska vara möjligt att fortsätta leva utan dig. Hur gör jag? Hur ska jag kunna andas när du inte längre finns?

Vem ska berätta för mig att "det förstår jag väl att jag inte kan..." Hur ska jag leva utan dina "det måste du väl begripa"? 

Hur ska jag kunna öppna mina ögon när jag inte längre kan se dig? 

Jag vill bara berätta för dig att jag älskar dig. Att du är den bästa av alla människor jag vet!

Jag börjar förstå att du inte kommer finnas för evigt och det gör mig så ledsen.

Jag hoppas att när dagen kommer, om en evighet till, att mina lyckliga minnen av dig kommer att överväga sorgen och saknaden. 

Jag hoppas att du lämnar mig utan oro, att du vet att jag kommer klara mig själv. Att det vart människa av mig med. 

Jag önskar att du fick finnas för alltid, med mig. Och säga att du ska koka ett ägg, hämta posten och fråga mig "nått nytt".