Det här med illamående.. Och dofter... Och smaker..
Och orutinen.

Jag började må illa direkt efter att jag fått bekräftat att vi skulle bli tre. Jag kräktes hipp som happ, när som helst och utan speciell förvarning.
Som tur är har jag inget större problem med att kräkas och mådde inte konstant jätte illa heller MEN faktum kvarstår - det är inte trevligt att må illa.

Illamående kom lite hipp som happ - i tid och otid. Allra helst på förmiddagen på jobbet. Jag kunde lungt och sansat gå till WC och kasta upp men det var ju inte supertrevligt!

Man kräks och mår illa, vill inte äta eller VILL ÄTA ALLT när man väl blir hungrig då illamåendet släpper efter. Jag rekomenderar att äta vad som helst, bara man äter. Sen är det givetvis olika för hur mycket man kräks, vad som får en att må illa vs må lite bättre.

Som i alla andra fall - whatever floats your boat.
Och lyssna inte på alla andras tips. Ät det du får i dig, kanske kan det vara bra att inte få blodsockerfall under tiden du mår som mest illa - jag tänker att det kanske blir "dubbelåligt"?

Det bästa för mig var att jag äntligen började att äta frukost, det har jag fortsatt med och kommer att göra. Att få i mig riktigt på morgonen gör att jag orkar lite bättre under dagen.

Tröttheten de första 12 veckorna var bedövande, den hänger kvar fast i en mildare grad. Jag hade kunna somnat sittande - stående - vart och när som helst. Jag är fortfarande trött eftersom jag lever precis så som jag gjorde innan bara det att energin ska gå åt en till människa nu.

Man kräks - det är lame - försök bara hitta det som fungerar för dig.
Kanske är det en påse polly vid sängkanten eller havregrynsgröt på kvällskvisten?

Hej alla googlande förstföderskor! 

 

Det här är mina tankar, som jag önskar att fler än mina allra närmsta vänner lät mig tänka om att vara gravid.

De tankarna som besvaras med "NEJMEN SÅ FÅR DU INTE TÄNKA/TYCKA/KÄNNA". Jo men tänk att det får jag - det får man!

 

Jag är gravid, väntar vårt och mitt första barn i Novemver. Jag längtar jättemycket efter att krabaten ska kika ut så vi får se att detta är mödan värt. 

Tanken med mina inlägg är inte att skrämma någon - tvärt om! Jag tänker att jag berättar bara sånt jag inte visste skulle hända och kännas. Till er som läser - alla är verkligen olika. Ingen graviditet är den andra lik, min är nog ganska bra men jag tycker ändå inte om att vara gravid. (Så får man inte skriva om allt ska vara korrekt!).

Och att allas graviditeter är olika måste få vara okej! Jag missunnar ingen att ha haft en "lättsam" graviditet men samtidigt vill jag PRÄNTA in i huvet på dem som förespråkar den rosa graviditetsbubblan  - alla är för fan inte där bara för att DU var det. Punkt. 

 

Det jag menar med kommande inlägg har ingenting med min längtan efter barnet att göra.

Bara för att jag tycker att det är jobbigt, tungt och tråkigt att vara gravid så betyder inte det att mitt inte slår dubbla slag av glädje så fort jag känner barnets sparkar eller att jag inte menar varje ord i "Älskling, jag längtar efter vår bäbis" som min sambo får höra i princip varje dag.

 

Ja, vi får se hur vi går vidare med den här följetången. Jag skriver vi, för vi är två framför tangetbordet nu.
Och även om pysens tankar inte styr mina fingrar så styr h*n hela min tillvaro så nog är vi två alltid.

 

På återseende!