Hej alla googlande förstföderskor! 

 

Det här är mina tankar, som jag önskar att fler än mina allra närmsta vänner lät mig tänka om att vara gravid.

De tankarna som besvaras med "NEJMEN SÅ FÅR DU INTE TÄNKA/TYCKA/KÄNNA". Jo men tänk att det får jag - det får man!

 

Jag är gravid, väntar vårt och mitt första barn i Novemver. Jag längtar jättemycket efter att krabaten ska kika ut så vi får se att detta är mödan värt. 

Tanken med mina inlägg är inte att skrämma någon - tvärt om! Jag tänker att jag berättar bara sånt jag inte visste skulle hända och kännas. Till er som läser - alla är verkligen olika. Ingen graviditet är den andra lik, min är nog ganska bra men jag tycker ändå inte om att vara gravid. (Så får man inte skriva om allt ska vara korrekt!).

Och att allas graviditeter är olika måste få vara okej! Jag missunnar ingen att ha haft en "lättsam" graviditet men samtidigt vill jag PRÄNTA in i huvet på dem som förespråkar den rosa graviditetsbubblan  - alla är för fan inte där bara för att DU var det. Punkt. 

 

Det jag menar med kommande inlägg har ingenting med min längtan efter barnet att göra.

Bara för att jag tycker att det är jobbigt, tungt och tråkigt att vara gravid så betyder inte det att mitt inte slår dubbla slag av glädje så fort jag känner barnets sparkar eller att jag inte menar varje ord i "Älskling, jag längtar efter vår bäbis" som min sambo får höra i princip varje dag.

 

Ja, vi får se hur vi går vidare med den här följetången. Jag skriver vi, för vi är två framför tangetbordet nu.
Och även om pysens tankar inte styr mina fingrar så styr h*n hela min tillvaro så nog är vi två alltid.

 

På återseende!