#MeToo
#metoo-kampanjen kan knappast gått någon obemärkt förbi vid detta laget så jag tänkte att det har kommit till min tur att dela med mig lite.
Min stad. Här finns stora arbetsgivare med många anställda, män som kvinnor.
Såg en glimt av en artikel rörande min egen arbetsgivare, vet inte så mycket mer än det som framgått i artikeln och det jag kunnat finna av värde på Flashback. Viktigt, oavsett vad man läser så gäller det att sålla agn från vete. Vad är värt att snappa upp, kan man analysera det vidare?
Vad som framgår är givet och ska icke förringas på något sätt, det är av stor betydelse, oavsett berättelse under taggen MeToo så är sanningen den att kvinnor inte ljuger om övergrepp.
Det är liksom dubbel bestraffning ändå, om kvinnan är tyst så får hon gå vidare med skammen av att blivit utsatt. Om hon är modig och står upp för sin berättelse får hon stånga sig blodig för att bli trodd och kämpa för sin upprättelse.
Det finns sexistiska män, medvetna eller icke medvetna på alla arbetsplatser där det finns män. Kvinnor som får stå ut med att få höra på personalfesten att hon är sexig, trots att hon aldrig bett om att få höra detta. Och om hon försöker undvika det obekväma ämnet så hävdar mannen (givetvis en man i maktposition) att denne har RÄTT att uttrycka vad han känner.
Så nästa lönedialog kanske hon ska dra upp samtalsämnet igen och fråga om sexigheten bjuder upp nån hundring till?
I en annan del av stan finns en chef som inte har några gränser, han tycks vara helt psykotisk och en kvinnohatare av rang. Han skriker ut sina aggressioner mot kollegor, är bannlyst på bemanningsföretag då han är en undermålig person, har osakliga argument i alla situationer, han vänder motargument till personangrepp och inte minst försöker han med alla medel att trycka ner människor i sin omgivning.
Det största problemet är ändå hans arbetsgivare som låter hans beteende fortgå, trots att hans kollegor påtalar detta för dess gemensamme chef. Han har tillochmed blivit uthängd personligen under MeToo-kampanjen. Detta kom hans arbetsgivare tillkänna men fjuttiga åtgärder har vidtagits. Så att, om någon som läser detta och funderar på att söka nytt jobb så grotta lite i vilken chef du får, referenser är bra, inte bara för dig som sökande..
Listan kan göras oändlig när det kommer till #metoo och just män i yrkeslivet och hur det påverkar kvinnor.
Hur män i chefspositioner har sex med kollegor som vi övriga ska känna som jämlika i relationen chef-medarbetare.
Hur saker ska hemlighållas på storarbetsplatser så männen kan gå hem till sina familjer och leva som vanligt.
Hur manliga kollegor tar sig friheter att kommentera kvinnornas kroppar, ta på kvinnor eller föreslå skamliga saker så fort alkohol är inbladat.
Behöver jag fortsätta?
Detta är tragiskt nog inget unikt för mig, mina kvinnliga bekanta eller samkönade kollegor.
Vi är skyldiga varandra att hålla denna kampanjen levande, vi måste kämpa för en förändring. Att kämpa är inget vi är ovana, vi bara fortsätter men ny kraft och en lite starkare glöd!
Kroppsidealet som vi lär våra barn.
Jag tänker att det är jag som lär Abbe hur han ska se på sig själv och sin omgivning.
När han får lära sig att mamma trivs som hon är, inte klagar på sig själv framför honom och mår bra med sin lite hängiga mage och platta rumpa så kommer han förstå att det är sunt.
Kanske inte sunt i den form att vara överviktig men hälsosamt att vara nöjd och glad med sig själv.
Jag kommer aldrig någonsin klaga på andra inför mitt barn. Säga nedsättande saker om andras utseenden. De är förmodligen nog så kritiska själva och behöver inte ett samhälle som pekar ut deras fel och brister.
Och OM de inte är kritiska eller har dålig självkänsla - skönt för dem!
Tillsammans med min son ska jag kämpa för ett lite sundare samhälle där fler får möjlighet att vara och se ut precis som de vill, utan att andra lägger sig i.
Vi bygger framtiden, vi föräldrar. Vet ni det?
Här är Abbe, känner på mammas mage och han tycker förmodligen att jag är världens finaste mamma. Så - varför ska inte jag kunna tycka detsamma?
❤️
Min karamell.
Det här med bebis, som blir barn!
När Abbe föddes (och före detta) tänkte jag att då han är ca 1 månad så blir han "hanterbar", inte längre ett paket utan "person".
Det reflekterade inte över när han va en månad. Tiden bara drar förbi, i princip helt obemärkt. Den här bubblan alla pratar om är nog den plats där tiden går sådär fort fast ändå i ultrarapid!
Nyss va han lillpojke, nu står han på alla fyra, redo att krypa iväg. Skrämmande vad tiden går! Han sitter i sin stol vid matbordet och får gröt & kiwipuré, vänder sig & snurrar runt och de där paketet - det är borta för länge sedan. Han har en vilja, och med den visar han att han minsann kan bli arg. Han skriker typ som att han menar "sluta" eller "nu".
Ljuden han gör är så olika att man uppfattar att de betyder olika.
Han är fem månader och blir ledsen när man lägger honom för att sova, han ska minsann vara vaken han!
Huga, tiden bara svischar förbi och jag försöker ta vara på varje sekund för de kommer aldrig tillbaka igen.
Det går fort när man har roligt sägs det..
Helt galet att jag är och förblir en mamma. Någons mamma. Abbes mamma. Det är ju så att man bara får en mamma, i Abbes fall är det jag. Vilken tur jag har! ❤️
En gammal vän.
Jag talade med en av mina barndomsvänner igår. Vi hade ett långt samtal om ditten & datten. Jag försökte bland annat förklara att man blir totalt oviktig när man fått barn.
Huvudpersonen i mitt liv brukade vara jag, vad vill jag - hur mår jag?
Det finns inte längre. Istället handlar allt om det jag producerat i min (som barnmorskan uttryckte det) lilla fina livmoder.
Min son, mitt förstfödda barn. Det är han som får allt jag har, han är stjärnan i filmen om mitt liv.
Jag reflekterar inte längre kring hur jag mår, vad jag önskar i mitt liv eller funderar på mitt nästa steg. Det är han, vi och allt är här och nu.
A och jag har varit förkylda en tid, jag har haft ont i halsen, huvet, varit snorig och allt det andra som hör en förkylning till. Det enda jag haft i åtanke har varit lillpjukens rossliga andning och risiga hosta. Märkligt att känna att "jag inte varit förkyld" eftersom allt fokus varit på honom.
Men så är det, när man blir morsa.
Elin finns liksom bara i periferien - mamman står givakt och gör allt.
Det trodde jag aldrig, att jag skulle känna som jag gör, uppfatta mig själv som jag gör.
Igår började grabben komma tillbaka lite, efter tysta dagar utan skratt eller surr drog han på smilbanden och tjattrade lite med mig.
Det är då man känner tacksamhet & innerlig glädje.
Han börjar piggna på sig och vi har klarat oss igenom en helt vanlig förkylning.
Mammaledig = mentalt degraderad.
Jag tänker inte sitta här och klaga över att det är ensamt att vara mammaledig, jag är ju med mitt barn hela dagarna så ensamt skulle jag inte säga att det är!
Dagarna är fyllda med snor, skratt, blöjbyten, matningar och inte minst skönsång. Lilla snigel och ekorrn satt i granen (med delvis påhittad text i vers två) varierar vi mellan. Det är kul!
All min tid går åt A, vilket är meningen när man är mammaledig.
Meeeeeen... Man får ju hjärnsläpp! Jag saknar min hjärna & allt som den hade för sig före den vart en mosig mammahjärna!
Det enda min skalle gör nu är att framkalla migrän och lurar i mig att jag inte kan slappna av när jag ska sova.
Jag skulle haft lite inspiration till att "göra nått" kreativt! Vad ska jag hitta på månne?
Så fort den här förkylningen är över så ska jag iallafall ut och springa - jävlar anamma.
inte för att det är speciellt kreativt men om jag inte kan trimma hjärnan och va smart kan jag iallafall va smal och snygg!
Nog om mig och mina ytliga ambitioner!
Jag återkommer nog, nästa gång Abbegodisen tillåter.
Fridens!
