En gammal vän.

Jag talade med en av mina barndomsvänner igår. Vi hade ett långt samtal om ditten & datten. Jag försökte bland annat förklara att man blir totalt oviktig när man fått barn.

Huvudpersonen i mitt liv brukade vara jag, vad vill jag - hur mår jag?

Det finns inte längre. Istället handlar allt om det jag producerat i min (som barnmorskan uttryckte det) lilla fina livmoder.

Min son, mitt förstfödda barn. Det är han som får allt jag har, han är stjärnan i filmen om mitt liv. 

Jag reflekterar inte längre kring hur jag mår, vad jag önskar i mitt liv eller funderar på mitt nästa steg. Det är han, vi och allt är här och nu. 

A och jag har varit förkylda en tid, jag har haft ont i halsen, huvet, varit snorig och allt det andra som hör en förkylning till. Det enda jag haft i åtanke har varit lillpjukens rossliga andning och risiga hosta. Märkligt att känna att "jag inte varit förkyld" eftersom allt fokus varit på honom. 

Men så är det, när man blir morsa. 

Elin finns liksom bara i periferien - mamman står givakt och gör allt. 

Det trodde jag aldrig, att jag skulle känna som jag gör, uppfatta mig själv som jag gör. 

Igår började grabben komma tillbaka lite, efter tysta dagar utan skratt eller surr drog han på smilbanden och tjattrade lite med mig.

Det är då man känner tacksamhet & innerlig glädje. 

Han börjar piggna på sig och vi har klarat oss igenom en helt vanlig förkylning. 

Hej! Vad roligt att du skriver igen, när lilla A ger dig möjlighet :). Vad bra du skriver om hur det ÄR, att spela en biroll i sitt eget liv. Det är ju precis så det ÄR:)!
När barnen blir större är det precis det man sliter mest med (så känner jag i alla fall) - man vill bara skrika SE MIG! Jag vill bestämma över mitt liv. Jag finns också, är annat än "bara" mamma. Även om det såklart är det finaste o bästa som finns.. Så finns ju jag också där inne. Hon med drömmar, tankar, längtan och en gnutta fåfänga:).. Jag Vill liksom blomma ut, men då finns inte tiden fast på ett annat sätt än som det är när de är små.
Konstigt det där, ljuvligt, fantastiskt är det.. Alldeles alldeles underbart, men såå jäkla jobbigt.
Kram annamaria

jag har inga andra råd än att följa sin egen känsla. Att fundera på vad som är viktigt för dig/ er. Prata med varandra o "jämka", kom överens vad du behöver för att må bra..
När jag funderar så känns det inte som jag kunnat göra annorlunda. Familjen står i första rummet, det är viktigt för mig... Men har alltid haft en önskan om att ha det där avlastande nätverket, någon som finns där och stöttar upp o hjälper till med barnen.. Både för att man vill vara med barnen, men kanske också för att "någon" ser att jag behöver det. Det där är ju kruxet är svårt att ändra mor/far föräldrar. Eller så är det inte det. Jag vet inte för jag har aldrig försökt:).. Mer känt att "va faaan jag är stark o fixar det här själv". så ett råd är kanske att försök att få till det där nätverket, om det går :). Jag har och saknar fortfarande det massor. Kan bli grön av avundsjuka när jag ser hur andra mor/far föräldrar skjutsar till träningar, putsar fönster, hjälper till på lov etc :). Kram ❤️️