Det här med bebis, som blir barn! 

När Abbe föddes (och före detta) tänkte jag att då han är ca 1 månad så blir han "hanterbar", inte längre ett paket utan "person". 

Det reflekterade inte över när han va en månad. Tiden bara drar förbi, i princip helt obemärkt. Den här bubblan alla pratar om är nog den plats där tiden går sådär fort fast ändå i ultrarapid! 

Nyss va han lillpojke, nu står han på alla fyra, redo att krypa iväg. Skrämmande vad tiden går! Han sitter i sin stol vid matbordet och får gröt & kiwipuré, vänder sig & snurrar runt och de där paketet - det är borta för länge sedan. Han har en vilja, och med den visar han att han minsann kan bli arg. Han skriker typ som att han menar "sluta" eller "nu".  

Ljuden han gör är så olika att man uppfattar att de betyder olika. 

Han är fem månader och blir ledsen när man lägger honom för att sova, han ska minsann vara vaken han! 

Huga, tiden bara svischar förbi och jag försöker ta vara på varje sekund för de kommer aldrig tillbaka igen. 

Det går fort när man har roligt sägs det.. 

Helt galet att jag är och förblir en mamma. Någons mamma. Abbes mamma. Det är ju så att man bara får en mamma, i Abbes fall är det jag. Vilken tur jag har! ❤️