Sitter fast i en kropp som är smärtande, stor och otymplig.

Jag känner mig så oerhört ful och skäms inför min sambo.

Min fina sambo som berättar för mig att han är tacksam för att jag går igenom det här för oss.

Han som säger att jag är fin för att jag är gravid och bär på vårt barn.

Att gå upp 36 kilo är ingen dans på rosor. 

Att inte kunna ta på sig strumporna själv är inte heller så kul.

Att gråta i ren frustration hör till varje dag nu..

Jag kan inte sitta, stå eller ligga på något sätt som inte gör ont.

Idag är 1 November, graviditeten är fullgången men vart är bebis??

Nämeeeen - i magen! Uuuuuh. Kom ut. Kom ut. Kom ut.

Trodde inte att det skulle kännas såhär.. Känner mig förstörd. Både fysiskt & psykiskt.