Jag är 28 år, har en bebis i magen och en fin sambo som snart är pappa till mitt barn. 

Det där magiska - en pappa. 

 

Jag är helt övertygad om att André kommer bli den bästa av pappor. Den där finaste sorten som alltid kommer att finnas där. En såndär lite introvert pappa som aldrig säger "Jag älskar dig" men som man alltid vet känner så. Eller så blir han jätteduktig att säga det till sitt barn. Oavsett är bägge minst lika bra. Det är inte att man säger det utan att det känns. 

 

André är så fantastiskt ödmjuk och varm, det finns ingen som honom, åtminstone inte som jag mött tidigare. 

Han dras med dåligt samvete i situationer där man önskar att han skulle säga ifrån, han yppar aldrig ett ont ord om någon och är så väldigt sällan arg. Han tystnar hellre än att ta en diskussion. Jag kan nog inte ens föreställa mig alla de gånger han borde blivit arg på mig men bitit ihop istället. Bara de gånger jag märker det är tillräckligt många för att jag ska se så tydligt att måttet är rågat. 

 

Vi har våra olikheter, det ska gudarna veta. Men, vad vore vi för par om vi inte kompletterade varandra. 

Han är strulig och jag är strukturerad.

Han är lat och jag är en arbetsmyra.

Han vilar först och jag vilar sen.

Han är underbar och allt jag någonsin önskat mig. Det förstår jag ju. 

 

Nu ska vi bli tre, lite av allt det där lugna, harmoniska och min starka vilja och oförmåga att vänta. 
Vad som än händer, i varje misslyckande jag kan tänkas ställa till med så vet jag att André finns där och är tryggheten själv. Precis det ett barn behöver. 

 

André, jag älskar dig, är och förblir oerhört tacksam att du är precis som du är. Även de gånger vi inte kommer överrens så är du den bästa för mig.